Min dator kommer vara upptagen till början av januari, så därför kommer jag inte skriva något nytt förrän efter första veckan i januari.

Så därför vill jag önska alla GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Den här veckan har varit ganska jobbig, men mycket migrän. Även om helvetesmärtan hållit sig borta, tack och lov, så blir 4-5 migränanfall under 2 dygn...det känns som om någon sparkat på huvudet efteråt. Helt öm, och bultande spänningsvärk.

Jag misstänker att det är alvedonen som triggat igång migränattackerna, för efter att ha ätit Naproxen och alvedon regelbundet en vecka så började migränanfallen. 

Mina migräntabletter, Sumatriptan, ska man helst inte ta mer än 3 i veckan av, för att undvika läkemedelsutlöst migrän.

Så jag kände att jag var tvungen att ha något att variera med.  Treo hjälper huvudvärken bäst av alla smärtlindrande medel, så jag funderade på om Treo Comp skulle kunna hjälpa vid migrän.  Jag kontaktade vårdcentralen, och bad om en telefontid till min husläkare innan jul. Och han var fullbokad både på telefontider, och akuttider.  Men sköterskan skulle lägga in en notis om att jag ville att han skulle ringa mig om smärtlindring, och tillade att det inte alls var säkert att han skulle ha tid att höra av sig innan jul.

2 timmar senare ringer han, och skriver ut treo Comp till mig.

Innan jag gick och lade mig kände jag hur migränen började sätta igång igen, så jag tog 2 st treo comp.  Den hejdade migränen effektivt.....nackdelen var att jag inte tänkte på att det var koffein i den så nu sitter jag här och kan inte sova.

Den här veckan har jag även varit väldigt urtråkad. Jag gick in på arbetsförmedlingen och kollade lediga yrken.  Blev väldigt sugen på att söka ett jobb som förskolechef......om jag varit frisk. 

För frisk är jag inte på långa vägar.  Jag kan inte ens gå ut med hunden längre.  Jag kommer 100 meter sedan börjar benen darra som om jag hade hårdtränat. Balansen blir sämre och sämre.  Så jag längtar verkligen efter elscootern jag har blivit beviljad. 

Tidigare idag kände jag ett behov av att åka till centrum.  Dels för att hämta ut medicinen, men också för att handla lite andra grejer som jag inte kan överlåta till mannen eller sonen.  Som D-vitamin.

Sedan jag började med D-vitamin så har min depression blivit bättre och jag har lättare att hantera det.

Så jag rymde faktiskt från fängelset. Tog bilen och åkte till centrum. Gick till apoteket, hälsokosten och ICA.  Sedan hem igen.  Och vart helt slut.  Kunde faktiskt inte stå på benen.  Men det var härligt att komma lite hemifrån.  Se något annat än fängelseväggarna hemma.

Just rastlösheten i kombination med utmattningen är ingen bra kombination.  Mitt hyperaktiva jag kämpar ständigt mot mitt utmattade jag som inte orkar någonting, utan att drabbas av försämringar. Det är tufft, skittufft. 

Ibland tänker jag att jag nog bara inbillar mig.  Som imorse.  Jag hade ingen huvudvärk, och jag mådde bra.  Jag låg i sängen och gjorde upp dagens planer.  Idag skulle jag nog orka gå en promenad med hunden.  En liten promenad.  Och jag skulle nog orka göra rent toalettrummet....det har jag tänkt i flera veckor.....och åka till centrum.   Så går man upp, borstar tänderna,  svär när man inser att jag måste lägga mig och vila efter att jag har borstat tänderna.  Vilar, innan jag sätter på mig kläderna, och vilar igen.  Får dåligt samvete för hunden....som ligger och sover, så jag passar på att tömma disken istället.  Snurr, snurr....tillbaks till sängen igen.  Vila, och sedan tvinga mig själv upp och ut med hunden.  Förstår inte varför jag känner mig så darrig och utmattad, när jag mådde så bra innan jag gick upp.   Gjorde ett försök att gå en promenad med hunden, men när benen känns som om jag har gjort 200 squats, vänder jag på darriga ben och går hem.  Sedan vila i 5 timmar innan jag på pin kiv tar mig iväg till centrum och handlar.

Just nu är jag inne i en sådan där jobbig period, där jag inte ens orkar läsa. Orkar ingenting....så därför var det så skönt att komma iväg.  Nu mår jag bra igen....undrar om jag orkar ta mig till biblioteket imorgon?

Igår hade äldsta sonen festligheter på skolan, så han började inte förrän 12.30.   Tack och lov, för jag låg i migrän hela morgonen.  Det där med att huvudvärken håller sig borta när jag håller mig vaken på nätterna....det gäller tydligen inte migränen.  I måndags gick jag och lade mig vid 04.30.  Men han inte somna innan migränhuvudvärken slog till, ingen aura,  ingen förvarning.  Bara pang på.  Så äldsta sonen gick ut med hunden 2 gånger innan han gick iväg till skolan.  Jag somnade, och när jag vaknade...aura, och efter en stund ytterligare en migränhuvudvärk.  Yngsta sonen han komma hem från skolan innan jag kom upp från sängen.  Då gjorde jag färdigt julskinkan. 

Griljerade den och medan den låg i ungnen så gjorde jag rent spis och diskho.  Pulsen var skyhög och jag kände mig så varm att jag slängde av mig tröjan och arbetade i köket med bara behån.  Jag var precis färdig när jag tempade mig och såg att jag hade feber. På riktigt.  Ofta känner jag mig febrig och sjuk,  men har ingen temperaturförhöjning.  Nu låg jag på 38.6 grader.   Så när allt var färdigt var det bara att ta smärt/febernedsättande och gå och lägga sig i sängen igen.

När klockan var 20.30 kände jag att ytterligare en migränattack var på G, så det var bara att medicinera sig och gå och lägga sig.  Jag sov i 15 timmar. Och vart helt utmattad när jag vaknade.  Men hunden vart tvungen och gå ut.

Och här kommer det som är så himla speciellt med honom.  Trots att han var kissenödig, så måste han ha känt av hur darrig jag var på benen för han gick bredvid mig tätt intill, som att han var en extra krycka.  Han kissade inte, drog inte.  Och jag kände ju att jag kan inte gå någon promenad med honom, utan fick släppa honom i trädgården.  Inte ens då vek han från min sida.  Inte förräns jag satt mig på bänken i trädgården.  Då började han springa runt, och kissade några gånger.  Sedan kom han tillbaks, och "kramade" mig. Jag tog tag i kopplet och han mer eller mindre ledde mig in igen.  Promenaden och bajsning får han ta när 14-åringen kommer hem.

Kära Tomten, när du kommer i år så har jag egentligen ingen annan önskan än att du gör mig frisk, stark och pigg igen. Det är min högsta önskan.

Men eftersom du inte är Gud så kan du kanske inte göra mig frisk. Gud har jag inget bra förhållande med, så honom är det ingen idé att fråga.  Jag har bett till honom tidigare och bad om ett mirakel, bad att han skulle göra mig frisk.  Vad hände?  Jag blev sjukare.

Men om du inte kan göra mig frisk så önskar jag mig en sådan här:

En Retrive cirkulationstränare verkar kunna göra undervärk för mina kalla ben och fötter. Goda omdömen har den fått också.  Men den är lite dyr, så om tomten ville vara så vänlig att ge en sådan till mig, då kanske en del av min smärta kan bli bättre.

Men är det så att tomten har lite dålig ekonomi, eller hellre vill ge de dyra sakerna tilll barnen så önskar jag mig även helt överkomliga saker.

Som migränyoga-dvd:er.    

Dessa kan tomten köpa < ; här på Mediyogashop

Jag önskar mig även den här boken som handlar om acceptans i kris, och det skulle man kunna säga att jag befinner mig i.

Men allra helst vill jag bara bli frisk, så jag kanske skulle kunna springa tjejmilen nästa år.  Och söka jobb igen. Det hade varit skönt med en riktig lön.

Japp, tomten det var allt från mig.

Den frågan ställdes idag på ett ME-forum.  Och det fick mig att fundera lite. Finns det några fördelar med att vara ME-sjuk, eller ha vad det nu är jag har, med all smärta, värk, utmattning och feber.

Och jag skulle uttrycka det såhär att nej det finns naturligtvis inga fördelar med att bli ifråntagen all sin fysiska kapacitet, att ha ont hela tiden, och inte orka någonting.  När det som tidigare gick på automatik blir ansträngande och koncentrationsfyllt.

Så nej, att vara sjuk har inte gett mig några fördelar.  Men jag har förändrats som människa.  Tidigare var jag på språng, tränade, jobbade, tog hand om hushållet, hunden och diverse.  Nu är allt borta.

De sista dagarna har jag inte ens kunnat promenera med hunden, utan jag har fått rasta honom och låtit honom springa lös i trädgården.  Han verkar inte vara för ledsen åt det.

Men för att återgå till ämnet.  Jag har förändrats som människa.  När man inte har annat val än att ligga en hel dag, eller en bra dag, väga sina aktiviteter på guldvåg.  Min helvetesmärta har inte tillfört mig någonting, men eftersom inga smärtstillande har hjälpt så har jag blivit väldigt bra på smärthantering.  Jag har blivit bra på att befinna mig här och nu.  Andetag efter andetag.  Minut för minut.

Jag har blivit bättre på att utöva mindfullness och meditation.  Ofta så använder jag mig av guidade meditationer, kroppscanningar.

Mediyogan har gett mig mycket också.  Mediyoga är förkortning på medicinsk yoga, men jag kallar den meditationsyoga eftersom det är mycket meditation och avslappning i den.

Jag har blivit mer andlig, inte så att jag tror på Gud.  Där är jag nog närmare antikrist  

Men vänder mig innåt, söker svar hos mig själv.  Känner sensationer under meditation som jag inte känt tidigare.

Jag har alltid varit öppen och sällan fördomsfull, men nu lägger jag inte min energi på att vara frustrerad, arg eller irriterad på människor eller händelser jag inte kan påverka.  Åtminstone strävar jag efter det.  Inte alltid helt lätt. 

Jag har blivit bättre att sålla bort energitjuvar, och varje människa i mitt liv finns där för att hen ger någon tillbaka. Ger mig glädje eller energi.  De största energitjuvarna är mina egna barn, men även de har tvingats på gott och ont att anpassa sig. Tidigare så var de ganska egoistiska, men nu växer empatin hos dem och de tar mer ansvar, och förstår att väldigt lite kan påverka mig väldigt mycket.

Det som är så synd är att jag inte hade dessa insikter, de som jag har nu, som frisk.  Jag tog mig inte tid att lära mig meditera,  jag tog mig inte tid att lära mig sådant jag ville, för att jag hade fullt upp med jobb, hushåll och barn. Träningen var väl det enda som var för mig själv, men även där hade jag mål.  Träna för att gå ner i vikt,  jogga för att orka  jogga milen.  Prestera bra på jobbet.  Ha det snyggt hemma, fast jag avskyr att städa, men älskar att ha det rent och fint.

Så kommer en sjukdom som rycker mattan under fötterna, och det som tidigare var självklart är numer en kamp.

Som frisk var jag ofta negativ, såg glaset som halvtomt, istället för halvfullt.  Jag förstorade problem, och jag led av depressioner och nedstämdhet.  Så det är inte helt självklart att jag var lyckligare när jag var frisk....fast livet var mycket lättare. 

Idag kommer det vågor med depressioner, när man känner sig som en belastning, man känner sig bestraffad av samhället för att man blivit sjuk, och man blir ekonomiskt urholkad.  När målet är nästa andetag, och sedan nästa.  Att fortsätta andas.  Då kommer självmordstankarna, men det ironiska är att jag hade dem även som frisk.

Så var jag lyckligare som frisk? Jag är inte så säker på det.  Jag hade ett liv jag trivdes med, men hade en ältande personlighet.  Är jag lycklig nu?   Jag har mina stunder av lycka.  Och där hjälper mindfullness mig.  Att mitt under migränen kunna uppskatta katten som ligger på mig.  Elller att se hunden rusa fram och tillbaks i trädgården, det ger mig glädje.  Jag känner mig stark över att jag fortfarande inte tagit livet av mig under helvetesmärtan.  I början när jag fick den formen av smärta, försommaren -12, när vasskalan är 1- 10, så låg jag på 12.  Helt säker på att man kan inte ha så här ont utan att dö.  Diverse röntgenundersökningar och ryggmärgsprov har visat att jag inte har någon tumör eller blödningar. 

Som min neurolog uttryckte det:  "det är väldigt läskigt och obehagligt för dig, men smärtan är inte farlig, även om den känns så".   Det har varit mitt mantra.  Skjuten, explosion, två andetag av smärtfrihet " jag kommer överleva", "andas", skjuten igen och så vidare. 

Fördelen med helvetesmärtan är att jag nu har lättare att hantera min migrän och andra mildare sorter av smärta och värk, via andning och avslappning. 

Finns det något positivt med ME?  Nej, svarar jag på den frågan.  Men det är positivt att utöva yoga, mindfullness och meditation även som frisk.  Jag skulle vilja uppmana mina friska och sjuka läsare till det.   Lev här och nu. Inte då och sen.

Ta hand om era kroppar, utnyttja era kroppar ni som kan.  Intensivträning blandat med lugn träning som yoga.  Meditation, det är inte så svårt som man kan tro att vara just nu. Just här.  Men det krävs övning.  Och utan ME;n hade jag nog inte tagit mig tid till den övningen.

Två veckor  utan sömntabletter och stesolid. Någon abstinens har jag inte haft.  Men även om jag i naturligt tillstånd har svårt för att somna, så är jag rädd för att sova, för jag är rädd för att vakna.  Jag var vaken hela natten inatt igen. Gick och lade mig vid 5-för att vila, men vågade inte tillåta mig att somna förrän barnen kommit iväg till skolan. Så vid 08-tiden somnade jag, och vaknade 11.30 när dottern kom hem för att hämta något på lunchen. Och även om jag inte hade någon huvudvärk  när jag vaknade, så var jag febrig, darrig, skakig och hade domningar i benen.  Så jag kunde inte gå ur sängen och fick ligga en timme till.  Stort dåligt samvete för hunden, men jag måste ha världens tålmodigaste och godmodigaste hund, för han låg och sov hela tiden.  Man vet när det är kris och panik för då kommer han in i sovrummet med hela kroppen.  Han får inte vara i sovrummet, men är det när han med hela sin kropp befinner sig i sovrummet, det är hans sätt att tala om att "jag måste ut NU!"  

Men hunden ligger och snarkar.  Klockan 13 tvingar jag mig upp ur sängen för att åtminstone rasta hunden i trädgården.

Ni som har legat sjuka säsongsinfluensan, vet hur det känns, när ni måste göra något och hela kroppen protesterar.  Nåja, jag lyckades få på mig mina termobyxor och min jacka, och mina skor.  Precis då öppnar 14-åringen dörren.  Han hade slutat skolan.  Så jag gav kopplet till honom så gick han en promenad med hunden, medan tog av mig ytterkläderna och stapplade tillbaks till sängen. 

I längden går det inte att fortsätta som jag gör.  Jag kan vara vaken i 48 timmar, men på det tredje dygnet måste jag sova. Och vaknar oftast med helvetessmärtan...om jag inte får sova över tidsperioden.  På helgerna så behöver jag inte bekymra mig för hunden, så då kan jag sova till 11-12 och vakna utan huvudvärk.   Helvetesmärtan framträder bara när jag måste gå upp mellan 4-10.   Så när jag har varit vaken flera dygn i sträck så kan jag sova 15 timmar i sträck, om jag bara får göra det ostört.  Om jag får då kan jag sova från 22-11, och vakna utan huvudvärk.  Men oftast kan jag inte sova ostört.  För det mesta är det väckarklockan som ringer, så jag kan se till att barnen kommer iväg till skolan. Eller så måste man på toaletten vid 5.  Eller upp och dricka.  Och då är det kört. 

Klockan är 1.30 nu.  Jag skulle kunna gå in och lägga mig.  Jag skulle nog somna ganska snabbt, och samtidigt vara garanterad en helvetisk morgorn/förmiddag.  Eller garanterad...till 95% åtminstone.  Innan jag förstod att mitt sömnmönster spelade in, så sov jag varje natt ( sömntabletter)  och vaknade 5-6 mornar av 7 med helvetessmärtan.  Men rätt som det var kunde jag vakna och gå upp och inte få huvudvärk. 

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.  Att viljemässigt vara vaken så här på natten som jag är, när jag skulle kunna sova är inte bra för resten av kroppen.  Jag känner att jag kraschar.  Febern, ledvärken, muskelvärken, halsontet, allt det säger mig att sömnbristen inte är bra för min kropp, och kan göra ME;n sämre......

Samtidigt att ha denna smärta i huvudet, att få skallen sönderskjuten om och om igen.....jag är rädd att jag gör dumheter bara för att bli kvitt smärtan.   Så det är liksom pest eller kolera.  Sova, och bli skjuten.  Inte sova, och bli influensasjuk.

Jag vet inte vad jag ska välja. Influensasjuk låter mer lockande än att få skallen sönderskjuten.

Samtidigt vill jag inte på några villkor bli sämre än vad jag redan är. Så vad väljer jag?  Vad väljer ni?

Min kropp verkar inte fungera som någon annans.  Jag känner att jag måste vara en läkares mardröm. Sedan en vecka tillbaks har jag slutat med sömntabletter och stesolid.  Stesoliden var det enda som tog helvetesmärtan.

Med sömntabletter fick jag sova på natten, och med stesoliden på morgonen fick jag slippa helvetesmärtan. Dock en biverkning.  Hallucinationer.  Jag kunde se allt i rosa, och när jag var ute och gick med hunden kunde bilarna sväva.  Så när läkaren på Gotahälsan hörde om hallucinationerna så var han inte säker på om det var ME jag hade.  Så jag kollade fass och naturligtvis kunde stesolid ge hallucinationer som biverkning.  Nu har jag inte haft några hallucinationer.

Och jag sover inte.  Eller jag vill inte sova.  De flesta brukar få huvudvärk vid sömnbrist. För mig är det tvärtom.  Jag har exprimenterat, gått och lagt mig vid 5-tiden och somnat.  Men då ofta vaknat med migrän istället.  Visst migrän är bättre än helvetessmärtan, men det är inte kul.  Samma sak natten därpå, lade mig vid 5-tiden, somnade och vaknade upp med en hortonsliknande värk som om någon borrade in i vänstra ögat.  Ytterst obehagligt.

Sedan var jag vaken 2 dygn i sträck.  Inte ens en timmas sömn.  Ingen huvudvärk. Inte migrän, ingen helvetesmärta. Men igår kväll orkade jag inte vara vaken längre.  Jag kunde inte hålla uppe ögonen utan fick lägga mig 23.30.   Tyvärr var det måndag idag, så klockan ringde 7,30 så jag har koll på att barnen kommer till skolan.  Det gäller väl främst 14-åringen som gärna är ute i sista minuten eller försover sig om han inte blir väckt.  Så klockan ringde. Småbarnen 10 och 11 år är duktiga, de behöver bara få reda på när de ska sätta på sig och gå till skolan.  Så jag behöver inte gå upp.  Men när 14- åringen ska börja skolan om 10 minuter måste jag gå upp och vråla ner till honom som sover på det nedre planet.  Med vrålet kom skjutningen, och som tur är lyckades jag ta mig till sängen, och 14-åringen vaknade och kom iväg. 

Hade jag inte behövt gå upp utan fått sova till 11-tiden, så tror jag inte jag hade fått helvetesmärtan, men den här morgonen var inte rolig.  Låg i sängen med nära döden upplevelse, tills jag tuppade av och somnade.  Vaknade när mannen ringde på sin lunch 11.30.  

Jag har flera former av huvudvärk, men det är bara när jag är helt vaken en hel natt och inte lägger mig och somnar, som huvudvärken håller sig borta.

Mina olika former av huvudvärk ter sig olika.

1)  Jag har vanlig klassisk migrän oftast med aura innan, men det har hänt att jag blivit illamående, spytt, och huvudvärksfasen kommit med en gång. 

2)  Jag har migränliknande huvudvärk fast med aura hela tiden, den går alltså inte över efter en timme utan sitter i under hela migränfasen.  Jag kan domna av i delar av ansikten, så ljuskänslig att jag inte kan titta, kan uppleva förlamningsliknande reaktion i ena delen av kroppen. Det gör även ont att andas in. Som att en nål sticks in från ena näsborren på den sida av huvudet som smärtan sitter.   Varar 5-6 timmar, och när auran och huvudvärken gått över kan domningarna/förlamningskänslan sitta kvar i främst benen upp till en timme till.

3. Jag har upplevt,tack och lov inte så ofta,  hortonsliknande huvudvärk, där det borras i ena ögat. Fruktansvärd känsla, och då gör det ont i en trekant av ansiktet som består av ett öga, näsborren på samma sida och även kinden, pannan och bak till örat gör skit ont.

4)  Helvetessmärtan, vilket är främsta anledningen till att jag håller mig vaken på natten.

Skjuten ovanför ögonen och sedan exploderar hjärnan, skallen spricker, blodet rinnner, och då ebbar smärtan ut, för att sätta igång igen några gånger senare.   Det är dödsångest på hög nivå, och jag går in och ut ur medvetslöshet. 

5)  Vanlig spänningsvärk,  fast den är inte så vanlig längre.  Känner jag att spänningsvärken börjar komma så kör jag ett mediyoga pass, så är värken borta efteråt.

Men jag kan ju inte vara vaken varje natt för att slippa huvudvärken.  Det fungerar ju inte.   Och med sömnbristen så får jag mer ont i kroppen, mer ont i leder, mer feberkänslor, plus att jag ju blir ännu mer trött. 

Jag vet inte hur jag ska göra nu....Om jag ska fortsätta vara medicinfri så vill jag ha så få möjligheter till huvudvärk som möjligt.  Och där vakennätter ger vanliga människor huvudvärk så försvinner min.  Nu är jag trött.  Klockan är 03.10

och jag är trött, sömnig.  Jag behöver sova.  Jag behöver sova för att återhämta mig.  Jag behöver sova för att ME;n, om det nu är det jag har, inte ska bli värre, och jag behöver sova för att kroppsvärken inte ska bli värre.

Men jag är rädd för mitt liv på morgonen.  Jag är rädd för att jag ska ta mitt liv....bara för att få det att sluta.  Läkarna verkar inte ha någon aning om hur de ska hjälpa mig.  Det som hjälpt mig bäst har ju varit stesoliden....och det är inte bra i längden.   Men det är bara att fortsätta andas.  Varje dag, komma ihåg att andas. 

Man förändras många gånger under livet.  Eller livet förändras. Man har drömmar, planer.  Ibland fölföljer man dem och ibland inte.  Ibland tar livet tar livet vändningar som man inte kan förvänta sig.  Inte ens komma i närheten av att föreställa sig. 

Jag kommer ihåg min mormor, hon satt alltid vid fönstret.  Jag minns att jag uppfattade hennes liv som väldigt tråkigt.  Men hon var i 70-års åldern då.  Jag skulle aldrig bli som henne.  Jag skulle inte bli tjock, och jag skulle inte bli sittandes.

Och här är jag, inte ens 40 år,  inte ens 39 år. Och tar mig knappt ur huset. Tjock är jag.  Mina barn är fortfarande barn. Min mormor blev dålig långt efter att vi var födda. Hon var aktiv...tills hon blev sittandes. 

Här ligger jag. Det hade snöat, och hunden ÄLSKAR snö.  Min mormor var aktiv i min ålder. 

Jag har en kropp som inte stämmer in med hur en kropp skall fungera.  Min huvudvärk blir mycket bättre med sömnbrist. Jag var vaken hela natten.  Tittade på Grimm.  Det är min distraktion från den här verkligheten.  Men med sömnbristen kommer febern och värk i kroppen som ett brev på posten.  

Två av mina barn var sjuka idag, och jag insåg hur beroende jag är av deras hjälp, för att hushållet ska funka bara litegrann.   Mitt batteri låg på reserven redan när jag , skulle skriva vaknade, men jag har ju inte sovit. Så skall hunden ut. Hundpromenaderna brukar prioriteras, men när jag hade satt på mig termobyxor, jacka, skor, broddar....och hunden ser förväntansfull ut.  Då måste jag sätta mig och vila under några minuter...ganska många minuter.  För att få ner pulsen. Så länge att hunden ger upp och lägger sig ner.  Då tar jag fram kopplet, och han ÄLSKAR snö. Blir som en liten valp. 

    

Jag gick min vanliga runda med honom. Det brukar gå bra...men i snö, i termobyxor och en hund som beter sig som en kalv på grönbete.....jag vart helt slut när jag kom hem.  Så kom febern...som ett brev på posten.  Sömnbrist och marathon....de 600 meterna kändes som en halvmil.  När jag kommer hem så vill hunden inte gå in. Det är så roligt ute i snön, även om det är på gränsen till slask.

Och så tänker jag...om det hade varit min hund som mått som jag gör.  Som haft så ont som jag har.  Det hade ansetts som djurplågeri.  Det hade inte funnits något alternativ än avlivning.  Men som människa....då ska man lida.  Djuren har bättre rättigheter än människor.  Veterinärer må vara dyra, men jag har inte träffat någon djur eller människoovänlig veterinär.  Därmot många läkare.  Inte min nuvarande husläkare.  Han är nog den första riktigt empatiska och respektfulla läkare jag träffat.  Om han skulle gå i pension eller flytta till något annat län, så vet jag nog inte vad jag skulle göra. Han är liksom hållpunkten.  En av de få som verkligen vill hjälpa, även om han kanske inte alltid vet hur.  Därför remitteras man till specialisterna.  Men jag måste vara en läkares mardröm.  Det är lättare med ett brutet ben.

Planer och drömmar är borta för mig.  Just nu lever jag minut för minut, dag för dag.  Försöker intala mig att livet trots allt är värt att leva även om man sitter i fängelse. För den som skriver detta är inte jag.  Den som skrivet detta är en kvinna som fått sitt liv, sina drömmar och all glädje förintat. 
Den som är jag egentligen är den som egentligen bara vill skita i yrsel, smärta, svimningar, kollapser, och gå ut och ta en långpromenad med hunden.  Hon vill leva.  Den som skrivet detta hittar dock inte livet i det här livet.   Jag hade kunnat föreställa mig cancer, eller utbrändhet....men det här....fanns inte i närheten. 

Hela min identitet är borta.  Mitt yrkesliv, min fritid,  till och med min förmåga att vara mamma.  Jag är borta.  Kvar finns ett skal,  ungefär som morfar, med ett litet sinande hopp om att det faktiskt kanske kan bli bättre.  Att få reda på vad som är fel.  Men hon som var jag.....var är hon?