Mina ögon är inte vad de ska längre. Jag har svårt att fokusera, stava och hitta rätt ord.  Innan min sjukdom älskade jag att skriva.  Och jag var övertygad om att jag inte kunde det längre. En natt..efter en kramp...eller kanske precis innan fick jag några ord i huvudet.  Snabbt tog jag mobilen och talade in orden.  Just då betydde de ingenting, men det var viktigt att jag fick komma ihåg dem.

Orden resulterade i den första novell jag skrivit sedan....skoltiden.  Jag skrev några meningar, sov, och fortsatte.  Till slut hade jag en början, en mitten och ett avslut. En novell. Jag vet inte om jag kan skriva längre. Somliga dagar kan jag inte ens läsa, ännu mindre skriva.  Men jag gjorde det.  Och mina läsare ska få chansen att läsa den.  Minns att jag har ME, minns att jag ibland inte vet vad mina barn heter.  Men jag hoppas att ni får någon form av känsla av att läsa den, och jag hoppas att ni väjer att kommentera här.  Nästa inlägg heter "Vara eller prestea".

Tyvärr visar det sig att man kan inte lägg in pdf-länkar  och inte heller kopiera, så ni får helt enkelt hålla er.  Det blir ingen novell.   

Därmot kan jag glädja er genom att jag haft hela 4 ordentliga krampanfall och ett halvt.  Ett halvt är när jag tror att det kan komma inom några sekunder och tar stesoliden, men inget händer. 

Hade även fördelen att krampa ihop alldeles själv, utan någon hemma. Alls.

Första krampen helt själv. Jag dör....dog.
Av någon anledning var all ren tvätt slängd hur som helst på soffan. Soffan jag senare väntar besök på.

Sitta ligga, What´s the difference? Vek ihop, tog rollatorn och lade handukarna där de skulle vara. Sedan dessa jävla kläder..., om vi alla är nudister slipper vi tvätta   Vek ( jag sitter i soffan och skulle aldrig få för mig att stryka), hittar kläder som är för små för Z och för stora för .......10-åringen. Vad heter han??

Knör in de för stora kläderna i hans garderob, när det börjar åla. Akumedicinen är i sovrummet. Faller ihop..och kunde fått legoriddare i näsan.
Kramperna börjar. Det gör så ONT! Bara kroppsbyggare av den stora skolan kan ha en idé hur det känns. Ligger bland lego, smutstvätt och magen skulle lätt kunna hålla paristornet. Sedan sträckbänken. När muskler och leder dras ut som om de ska gå sönder. Vad som upplevdes 30 min senare lugnare så kravlade jag mig ut i köket. Jävligt glad för alla kravlövningar vi hade i judon   Krampar igen. Köket denna gången. Det känns som om magen liksom kokar, varje bubla är en muskel...eller inte. Plötsligt känns det lite lugnare. Magen krampar inte lika mycket. Kommer till medvetande igen och ser katten på magen. Han ligger raklång på magen och ser ut som om han låg på en vibrator maskin. Men han ger en lugnande känsla.

Kravlar ut, och tillslut till sängen och akutmedicinen. Sån träningsvärk....men fortsätter det så här lär jag gå ner ganska bra i vikt:-)

Imorse nådde jag målvikten.  Målvikten är 90 kg.  jag vägde 89,9 kg!!!  Och magen har minskat 15 cm sedan årskiftet.  Men jag väljer hellre metoder att gå ner i vikt.  

Natti, natti,  novellen får ni vänta på.

 

kajza

29 april 2014 21:55

Skam den som ger sig....och så mycket lättare när man har humor :-D.

http://www.kajzakavat.se

 

Åsa

30 april 2014 15:56

Meen huvva, fy faan på ren svenska ;-) varför kan inte sjukvården hjälpa Dig? Ingen människa ska behöva ha det så här, väldigt ledsen för Din skull.

Ang ögon så vill inte mina ögon fungera alla dagar, ser dubbelt eller genom dimma... har förstått det beror på sjukdom och inte på att jag håller på att bli blind.

http://naltabblovers.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror aldrig jag haft problem med verkligheten.  Det har varit fantasi, eller verkliget.  Sant eller osant.    Men på senare tid jag har misstänkt att jag inte har sån koll på verkligheten som jag har.   Eller kontroll på verkligheten.  Men det bö...

Jag har många år haft adhd. För mig har det inneburit att jag påbörjat en mängd projekt.  Jag har en rastlöshet som är svår att beskriva.  Jag har alltid en kroppsdel i rörelse.  En viftande tå,  ett vickande finger, eller en viftande fot.  Jag är al...

Verktyg låter kanske som en knepig rubrik, men jag tänkte berätta lite om hur jag hanterar smärta och ångest. Alltså dela med mig av lite verktyg.   Värk och smärta har varit en del av mitt liv sedan jag var 12 år.  Det var då jag började få ...

Psykisk ohälsa läser man mycket om nuförtiden.  Det är idag lättare att lida av psykisk ohälsa än för 20-30 år sedan.  Lättare är det ju inte, men mer accepterat.  Åtminstone är det vad jag vill tro.    Jag har ME,  det är en autoimmun neurol...

Det är ett ganska allmänt tankesätt att om man sover dåligt så tar man igen den sömnen.  Det är alltså ingen fara att missa en natts sömn eller två.  Det tar man igen.....sägs det.    Och det finns många råd när man inte kan sova.  Det jag hört ...