Jag har kommit in i en depression.  Jag var på väg neråt i oktober/november men lyckades stoppa nedstämdheten genom att börja äta en högre dos D-vitamin. 

Men förra veckan fick jag reda på att min husläkare skulle sluta på vårdcentralen.  Och jag är rädd för att det var den utlösande faktorn.  Min husläkare har följt mig i snart 3 år, och han är den första läkare som tagit mig på allvar, respekterat mig, och faktiskt velat hjälpa mig.  Han har remitterat mig fram och tillbaks,och han har inte den där fåniga stoltheten som många läkare har, utan erkänner att han inte kan allt och inte vet allt.  Han har respekterat ME-diagnosen till fullo, och hjälpt mig med olika läkemedel. 

Jag ska träffa honom för sista gången på onsdag, och är fullkomligt livrädd för den efterföljande tiden. Tänk om nästa läkare inte tror eller respekterar mig. Eller som vägrar skriva ut starkare smärtlindring.

Så jag har fallit ner i det stora djupa hålet.  Och vet inte hur jag ska klättra upp igen.  Jag vill inte börja med antidepressiva igen, därmot vill jag droga ner mig med sömntabletter och lugnande tills jag blivit frisk eller det kommit ett botemedel.

Jag ser ingen ljusning, och allt är bara jobbigt. Till och med att krama barnen känns ansträngande. 

Jag orkar inte göra mina mindfullness övningar eller meditationer.  Jag orkar inte göra mediyogan.

Jag har svårt att fokusera med ögonen så det är jättejobbigt att läsa.  Det ända jag vill göra är att sova och sova....men inte ens det kan jag.  Ångesten och gråten ligger nära hela tiden.

Jag vet vad jag måste göra.

Jag måste göra ett schema med några få fasta punkter och följa dessa.

Jag måste ändra på kosten igen, för jag har fallit ner i kolhydratsträsket igen.

Men jag orkar inte. Orken finns bara inte och jag vet inte var jag ska hitta den. 

Tidigare så har jag mäktat med jobbiga saker och gett mig själv belöningar efteråt.  Men jag vet inte vad jag ska ge mig själv för belöning för att jag försöker följa ett schema eller hålla humöret uppe.   Jag får deppa vidare ikväll, så får jag försöka klättra upp imorgon för ikväll orkar jag inte.