Så borde jag känna. Under bara några dagar har jag gått från rullstolssittande till att kunna gå själv korta med krycka. Problem med yrsel och balans, men yeay jag kan gå!   Och jag har blivit beviljat assistans. Och jag får hissstol installerad imorgon så att jag kan sitta ner och åka ner, och sedan åka upp.

Allt detta borde gett mitt mig jump of joy, men icke.  Kramperna kommer mer sällan, och plötsligt är jag livrädd. En förbättring, nu tar de allt ifrån mig.

För barnen är det ju en omställning också, och de är inte helt förtjusta i somliga.  En assistent som jag tyckte om fick gå för att dotterns autism gjorde sig påmind och hon såg en häxa.  Så där står jag och försöker ragga vikarier 3 pass per vecka, Gah, jag blir tokig! Att hitta vikarier som jag och barnen tycker om, som förstår sig på skilnad mellan privat och yrke, brukare och vänskap.  Det är inte lätt.

Så trots allt gott så har jag svårt att glädjas åt det. Istället kommer rädslan...Hur länge får jag behålla denna färdigheten så vågar jag glädjas så går allt tillbaks igen......nanananana  Tro inte att du blir frisk, när som helst kan allt försiktigt.  Så nästa år lovar jag att ta det lugnt, vila....fram till dess har jag inte riktigt tid.  Men imorgon kväll kan jag åka ner i min egen hiss och därmed mer makt över huset...hihihi!