Jag har kommit in i en depression.  Jag var på väg neråt i oktober/november men lyckades stoppa nedstämdheten genom att börja äta en högre dos D-vitamin. 

Men förra veckan fick jag reda på att min husläkare skulle sluta på vårdcentralen.  Och jag är rädd för att det var den utlösande faktorn.  Min husläkare har följt mig i snart 3 år, och han är den första läkare som tagit mig på allvar, respekterat mig, och faktiskt velat hjälpa mig.  Han har remitterat mig fram och tillbaks,och han har inte den där fåniga stoltheten som många läkare har, utan erkänner att han inte kan allt och inte vet allt.  Han har respekterat ME-diagnosen till fullo, och hjälpt mig med olika läkemedel. 

Jag ska träffa honom för sista gången på onsdag, och är fullkomligt livrädd för den efterföljande tiden. Tänk om nästa läkare inte tror eller respekterar mig. Eller som vägrar skriva ut starkare smärtlindring.

Så jag har fallit ner i det stora djupa hålet.  Och vet inte hur jag ska klättra upp igen.  Jag vill inte börja med antidepressiva igen, därmot vill jag droga ner mig med sömntabletter och lugnande tills jag blivit frisk eller det kommit ett botemedel.

Jag ser ingen ljusning, och allt är bara jobbigt. Till och med att krama barnen känns ansträngande. 

Jag orkar inte göra mina mindfullness övningar eller meditationer.  Jag orkar inte göra mediyogan.

Jag har svårt att fokusera med ögonen så det är jättejobbigt att läsa.  Det ända jag vill göra är att sova och sova....men inte ens det kan jag.  Ångesten och gråten ligger nära hela tiden.

Jag vet vad jag måste göra.

Jag måste göra ett schema med några få fasta punkter och följa dessa.

Jag måste ändra på kosten igen, för jag har fallit ner i kolhydratsträsket igen.

Men jag orkar inte. Orken finns bara inte och jag vet inte var jag ska hitta den. 

Tidigare så har jag mäktat med jobbiga saker och gett mig själv belöningar efteråt.  Men jag vet inte vad jag ska ge mig själv för belöning för att jag försöker följa ett schema eller hålla humöret uppe.   Jag får deppa vidare ikväll, så får jag försöka klättra upp imorgon för ikväll orkar jag inte.

Det är lite dåligt med uppdateringar men följade bilder säger det mesta om hur jag mår.

Det var ett tag sedan jag gjorde sista inlägget.  Nu är julen förbi, och vardagen är tillbaka.  Jag har blivit ytterligare lite sämre. Orkar mindre och mindre. Det behövs inte mycket för att jag ska bli försämrad.

Dessutom är det officiellt nu.  Jag har varit på Gotahälsan på på ett återbesök, och när Anders läst min journal så blev det en ganska solklar ME-diagnos. 

Och överrörlighetssyndrom....vad nu det innebär.

Jag har även fått recept på LDN.  Jag måste beställa det, och det måste tillverkas, så det tar 2-6 veckor innan jag kan påbörja medicineringen.  Det är inget mirakelmedel,  och det hjälper inte alla.  Många av dem som använder det tycker dock att de känner sig lite bättre, kanske mindre smärtor, lite bättre sömn och krascherna kan mildras något.  Men det viktigaste är pacingen.  Blä säger jag åt pacing.  Det innebär att istället för berg och dalbanor som det är nu ( push-crash)

så ska man lägga sin dag så att man, om man tittar på mig :

Max två typ besök hos läkare/myndigheter  i veckan.

1 300-800 meters promenad med hunden om dagen alt besök i tvättkällaren.

Dammsuga 1-2 rum runt 2-3 ggr i veckan.

Göra mitt korta lilla bålträningspass 1 gång om dagen. 

Och bryta 1 timmes skärmtid mot meditation eller mediyoga. 

Under en dag när jag måste åka iväg till läkare eller annat besök så....får det mesta

Nästa vecka skall jag på avstämningsbesök med FK och min husläkare.  Det jag är mest rädd över är att FK ska anse att jag är frisk och vill rehabilitera mig. Något som försämrat många varaktigt med ME.  Och jag vill inte bli sämre än jag är nu.

Naturligtvis är det på ett sätt skönt att ha fått en säker ME-diagnos, men samtidigt är det skrutt.  För jag längtar verkligen att få köra igenom kroppen.  Men efter att ha blivit influensasjuk efter en 2 kilometers promenad med hunden på 30 minuter så lär den lilla träning jag får vara det jag gör på dagarna.  Att gå upp och ner för trappan gör mig ordentligt trött.